Blogg 7. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Soskice betraktar den moderna teologins texter om treenigheten och anser att modernisterna behöver treenighetsläran bara för att lära oss hur man kan vara relationella varelser. Hon kallar detta som en sorts utilitaristisk apologetik därför att ”läran betyder inte så mycket längre, men den är åtminstone socialt användbart”. Då kan man fråga, vad lär vi oss av treenigheten om mänskliga relationella erfarenheter? Soskice är förvånad av att några teologer gör sådana frågor och betonar att hon använder ordet relationell inom treenigheten bara ”ett formellt sätt”.
Soskice kommenterar modern teolog, Walter Kaspers tankar om hur han gör åtskillnad mellan Gud och oss människor: när Gud är relationell, ”väljer vi människorna bara att vara det och relationer är väsentliga bara för personens fullständiga självförverkligande; en människa är och förblir en människa även om hon själviskt stänger sig själv ute från relationer med andra”. Soskice fortsätter att vi är relationella varelser och om detta inte är uppenbart för oss visar det bara hur mycket vi är offer för denna den mest försåtliga av alla moderna myter, myten om självkonstituerande subjektet som finns i så mycket moderna tänkande. Hon säger att denna atomistiska relationslösa orsak som har varit föremål för övertygande filosofiska kritiken. Wittgenstein visade att den var epistemologiskt utsliten, Charles Taylor och Alison Jagger visade att det var moraliskt och politiskt bankrutt och dessutom sexistisk. Focault visade att den var socialvetenskapligt nonsens och Lagan och Irigaray presenterade den som psykologiskt sjuklig. Denna oberoende människan är chanslös, eftersom mänskligt vetande och mänskligt varande inte bara kan vara icke- självkonstituerande.
Under perioden från 1500- talet till 1900- talet, efter Lacan egots era, bekräftande av Gud som treenig har gång efter gång utmanats av deistiskt, rationalistiskt och empiristiskt inriktade teologer. Soskice påstor att den populära bilden av Gud i troende kristnas sinne är deistisk eller unitarisk, där Guden är En och han har budbäraren Jesus som sändes för att göra vår liv bättre.
Inom den feministiska kritiska teorin sekulära teoretiker har den uppfattningen att Gud inte har varit mycket bra för kvinnor. Men Soskice hävdar att den Gud som kan uppfinnas i deras texter är en birollsinnehavare som endast uppträder som en förevändning för mänsklighetens och mannens auktoritet. Den som genom förnekandet av den andre, den externa världen och sin egen kroppslighet, talar för Gud och med Guds auktoritet. Den rationella människa som tittar på saker från Guds perspektiv avskärmar sig själv från den andres, men det finns aldrig några verkliga andra. Enligt Soskice skulle teologer påstå att den Gud som har beskrivits ovan är filosofisk fiktion som har skapats av män för människans syften (causa sui) och inte den kristna Guden och inte heller Jesu Kristi Gud. Filosofins Gud är en binitet där den andra personen inte är Jesus utan Mannen själv, den överordnande parten som skapar sin Gud som ett annat jag som han kan relatera till. I denna kultur det Ena alltså här Mannen betraktar den andre som han har skapat dvs. Gud har skapats av Mannen till Mannens avbild, i enlighet med förnuftets ordning.
Därför att filosofins Gud som har skapats av män för människans syften är det skäl varför som Heidegger hävdar, det är fråga om avgud inför vilken vi kan varken be eller dansa. Kristna känner inte denna” causa sui Gud” utan den Gud som uppenbarar som den givna gåvan.
Soskice konstaterar att den kristna läran om treenigheten har alltid varit en utmaning för det Enas filosofer både i deras antika och moderna versioner. Hon hänvisar till kappadokierna som har tänkt att namnet Fader inte visar något slags gudomlig ousia utan bara relationen till Sonen, i kärnan är begreppet ”kommer att bli besläktad”. Det betyder att alla mest pålitliga och statiska gudomliga titlar verkligen relationella så som Fader och Son. Relationen betyder att i stället att kalla Gud ”oskapad skapare” kan man hänvisa relationen med begreppen skapat och avlagt. Soskice sammanfattar att den trinitariska teorins Gud inte kan dissekeras, betraktas som ting, inskränkas eller kontrolleras utan är fullkomligt närvarande för oss som helt och hållet Annan.
Treenighetslärans Guds annanhet och närhet, det kända och okända är begreppen med vilka man kan känna närhet till judendomen. Det förvånar inte Soskice att något av det just nu mest fruktbara tänkandet om en Gud som relaterar i och genom differens kan komma från en jude som heter Levinas.
Enligt treenighetsläran Gud definierar sig själv som Annan, det är genom att ”Finnas för Andra”, vara relaterad/besläktad, som Gud är En.
Sockice avslutar med att treenighetsläran säger oss ingenting om hur män och kvinnor borde relatera till varandra som hankon och honkön. Den säger inte att alla män borde vara som Fadern och att alla kvinnor skall ha en feminiserad Ande som förebild. Läran säger ingenting om konsskilad, men den låter oss få en skymt av vad en sådan skillnad verkligen kan vara. Att vara till fullo är att vara besläktad i skillnad och hon tycker att det säger oss en hel del.
säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Soskice betraktar den moderna teologins texter om treenigheten och anser att modernisterna behöver treenighetsläran bara för att lära oss hur man kan vara relationella varelser. Hon kallar detta som en sorts utilitaristisk apologetik därför att ”läran betyder inte så mycket längre, men den är åtminstone socialt användbart”. Då kan man fråga, vad lär vi oss av treenigheten om mänskliga relationella erfarenheter? Soskice är förvånad av att några teologer gör sådana frågor och betonar att hon använder ordet relationell inom treenigheten bara ”ett formellt sätt”.
Soskice kommenterar modern teolog, Walter Kaspers tankar om hur han gör åtskillnad mellan Gud och oss människor: när Gud är relationell, ”väljer vi människorna bara att vara det och relationer är väsentliga bara för personens fullständiga självförverkligande; en människa är och förblir en människa även om hon själviskt stänger sig själv ute från relationer med andra”. Soskice fortsätter att vi är relationella varelser och om detta inte är uppenbart för oss visar det bara hur mycket vi är offer för denna den mest försåtliga av alla moderna myter, myten om självkonstituerande subjektet som finns i så mycket moderna tänkande. Hon säger att denna atomistiska relationslösa orsak som har varit föremål för övertygande filosofiska kritiken. Wittgenstein visade att den var epistemologiskt utsliten, Charles Taylor och Alison Jagger visade att det var moraliskt och politiskt bankrutt och dessutom sexistisk. Focault visade att den var socialvetenskapligt nonsens och Lagan och Irigaray presenterade den som psykologiskt sjuklig. Denna oberoende människan är chanslös, eftersom mänskligt vetande och mänskligt varande inte bara kan vara icke- självkonstituerande.
Under perioden från 1500- talet till 1900- talet, efter Lacan egots era, bekräftande av Gud som treenig har gång efter gång utmanats av deistiskt, rationalistiskt och empiristiskt inriktade teologer. Soskice påstor att den populära bilden av Gud i troende kristnas sinne är deistisk eller unitarisk, där Guden är En och han har budbäraren Jesus som sändes för att göra vår liv bättre.
Inom den feministiska kritiska teorin sekulära teoretiker har den uppfattningen att Gud inte har varit mycket bra för kvinnor. Men Soskice hävdar att den Gud som kan uppfinnas i deras texter är en birollsinnehavare som endast uppträder som en förevändning för mänsklighetens och mannens auktoritet. Den som genom förnekandet av den andre, den externa världen och sin egen kroppslighet, talar för Gud och med Guds auktoritet. Den rationella människa som tittar på saker från Guds perspektiv avskärmar sig själv från den andres, men det finns aldrig några verkliga andra. Enligt Soskice skulle teologer påstå att den Gud som har beskrivits ovan är filosofisk fiktion som har skapats av män för människans syften (causa sui) och inte den kristna Guden och inte heller Jesu Kristi Gud. Filosofins Gud är en binitet där den andra personen inte är Jesus utan Mannen själv, den överordnande parten som skapar sin Gud som ett annat jag som han kan relatera till. I denna kultur det Ena alltså här Mannen betraktar den andre som han har skapat dvs. Gud har skapats av Mannen till Mannens avbild, i enlighet med förnuftets ordning.
Därför att filosofins Gud som har skapats av män för människans syften är det skäl varför som Heidegger hävdar, det är fråga om avgud inför vilken vi kan varken be eller dansa. Kristna känner inte denna” causa sui Gud” utan den Gud som uppenbarar som den givna gåvan.
Soskice konstaterar att den kristna läran om treenigheten har alltid varit en utmaning för det Enas filosofer både i deras antika och moderna versioner. Hon hänvisar till kappadokierna som har tänkt att namnet Fader inte visar något slags gudomlig ousia utan bara relationen till Sonen, i kärnan är begreppet ”kommer att bli besläktad”. Det betyder att alla mest pålitliga och statiska gudomliga titlar verkligen relationella så som Fader och Son. Relationen betyder att i stället att kalla Gud ”oskapad skapare” kan man hänvisa relationen med begreppen skapat och avlagt. Soskice sammanfattar att den trinitariska teorins Gud inte kan dissekeras, betraktas som ting, inskränkas eller kontrolleras utan är fullkomligt närvarande för oss som helt och hållet Annan.
Treenighetslärans Guds annanhet och närhet, det kända och okända är begreppen med vilka man kan känna närhet till judendomen. Det förvånar inte Soskice att något av det just nu mest fruktbara tänkandet om en Gud som relaterar i och genom differens kan komma från en jude som heter Levinas.
Enligt treenighetsläran Gud definierar sig själv som Annan, det är genom att ”Finnas för Andra”, vara relaterad/besläktad, som Gud är En.
Sockice avslutar med att treenighetsläran säger oss ingenting om hur män och kvinnor borde relatera till varandra som hankon och honkön. Den säger inte att alla män borde vara som Fadern och att alla kvinnor skall ha en feminiserad Ande som förebild. Läran säger ingenting om konsskilad, men den låter oss få en skymt av vad en sådan skillnad verkligen kan vara. Att vara till fullo är att vara besläktad i skillnad och hon tycker att det säger oss en hel del.
säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti