Blogg 8. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Jag tycker att det skall räcka med postmodern teologi för mig för tillfället. På sätt och vis har det varit även intressant att bli bekanta med postmodern teologi, fastän jag måste erkänna att det kanske inte är min sak.
Jag värderar mest i postmodern teologins tänkande, det att postmodernister ifrågasätter förnuftets ojämförlighet. Det kan kanske se ut överraskande, därför att jag har betonat i mina skrifter riktiga vetenskapliga analyser och viktighet av grundprincipernas objektiva sanningsvärden. Kanske min betoning bero på användning av matematisk analys, -modeling och empirisk testning, men på samma gång dessa så högt i vetenskapen värderade metoder har bevisat mig, att man inte kan lösa alla problem med matematiska analyser och säkert inte då det gäller Guds existens, Guds väsen och saker som ingen har verkliga sanna grundkunskaper.
Ändå håller jag i allmänhet i den vetenskapliga världsåskådning oskiljbart ansluten regel, att naturliga förklaringar är bättre än övernaturliga och att även då när naturliga förklaringar har inte redan funnits, fortsättning av sökandet är bättre alternativ än övernaturliga förklaringar.
Jag undrar vad är nyttan av en sådan klassifikation, att inom klassen, postmodern teologin, man har skriftelser och åsikter från ytterst gräns till annan, så olika kan skriftelserna vara. Om jag hör att det är fråga om postmodern forskning, kan jag inte veta vad skall jag få.
En möjlighet kunde vara att kategorisera forskningarna tidsmässigt. Jag medger att även det kanske inte är så mycket värd och det vet vi av närstudieträffs lektion, att begreppet postmodern teologi inte kategoriseras tidsmässigt.
Jag har läst olika skrivelser av olika forskare som anses postmodernister och gruppmedlemmarnas kommentarer om olika artiklar och ställningstagande till postmodern teologi. Jag har inte varit aktiv att skriva kommentar på medlemmarnas åsikter, utan försökt själv så klart och tydligt som det har varit möjligt föra fram mina personliga åsikter. Om någon läser mina bloggar kan läsaren få veta hur skulle jag ha relaterat mina åsikter med läsarens åsikter. Slutsatsen är på det sätt bättre än med direkta kommentarer, att mina skrivelser är ”kommentar i allmän form för alla
kursmedlemmars åsikter”, men också därför att möjligheter, att jag har förstått skrivelsen fel och själv skrivit svaren som också kan missförstås av läsaren blir bort.
Visst har jag läst bl.a. alla Patriks kommentarer om Millbanks teser. Det har varit intressant att bli bekanta med John Millbanks skrivelser s.k. teser och läsa dessa kommentarer. Jag kan inte undvika tänkandet att hur kan det vara så i kristen teologi (kanske närmast dogmatik) att forskarna framställer nästan vad som helst, underliga? oexakta tankegångar och begrepp, utan att själv kunna ? förklara sina satsernas innehåll, och att andra forskare med tvekan försöker gissa vad författaren har menat och vad är innehållet av skrivelsen.
Jag tänker att kristen lära är mycket enkel och okomplicerat. Det har ursprungligen berättats till och riktats mot vanliga ”enkla” människor. Frågan är varför många forskare försöker göra av en enkel sak så komplicerat att det känns att de även själv inte kan förstå och följa de tankegångar och -struktur som de bygger. Med den ringa och snäva erfarenhet som jag tillsvidare har fått om dogmatiken(teologin) och dess teoribildning, tycks orsaken vara där, att de grunder som teoribildningen byggs på inte grundar på allmänna sanningar utan forskarnas egna tankar och åsikter som forskaren har haft för mycket tid att tänka och utveckla. Detta leder till olika för den enkla läran helt främmande begrepp och tankegångar och tankestrukturer, som då andra forskare forskar. Då kan man fråga kan man öka vetenskapssamfundets- (tiedeyhteisö) och mänsklighetens kunskapsreserv (ihmiskunnan tietovaranto) med sådana forskningar och finns det även faran att dessa även går snett. Man kan fråga vad är det värd för vetenskapen där forskarna forskar varandras ”underliga” tankegångar och försöker få reda på och undrar vad de möjligen har avsett med olika skrivelser. Jag tror att på detta sätt kan man inte komma fram närmare ”sanningen” därför att man aldrig kan verifiera dessa tankegångars sannighet. Det tycks föranleda till forskningen för forskningens skull. Den gamla ”sanningen” är att ju mera man tänker även de enklaste saker dess mera komplicerade och oklarare de tycks förvandla.
I teser 33 -35 granskas treenigheten. Det är saken som jag har skrivit i tidigare bloggar om Janet Martin Soskices tankar som hon presenterar under rubriken ”Treenigheten och den feminina anden”. Jag väntade med stort intresse vad vi skall få av dessa Milbanks teser. Kanske väntningar var, trots allt ovan skrivna, ändå för stora, då det blev besviken. Jag undrar om de kan ge mig ens någon kontribution i saken, alltså treenighetsläran.
Jag vet att teologin innehåller många olika delområden. Ovan delvis kritiska åsikter är riktade närmast mot dogmatiska skrivelser. Jag tror att det finns också delområden i teologin där man kan använda sådana vetenskapliga metoder som jag har ovan beskrivit.
Det finns många goda skrivelser och även blogg helheter på kursen. Bedömningen är så viktig, krävande och ansvarig sak att bedömaren måste ha bättre kunskaper än jag har. Därför lämnar jag för min del bedömningen till kursledaren.
I alla fall tack för kursen till er alla!
Med vänliga hälsningar
Juhani
maanantai 5. huhtikuuta 2010
maanantai 22. maaliskuuta 2010
Blogg 7. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Soskice betraktar den moderna teologins texter om treenigheten och anser att modernisterna behöver treenighetsläran bara för att lära oss hur man kan vara relationella varelser. Hon kallar detta som en sorts utilitaristisk apologetik därför att ”läran betyder inte så mycket längre, men den är åtminstone socialt användbart”. Då kan man fråga, vad lär vi oss av treenigheten om mänskliga relationella erfarenheter? Soskice är förvånad av att några teologer gör sådana frågor och betonar att hon använder ordet relationell inom treenigheten bara ”ett formellt sätt”.
Soskice kommenterar modern teolog, Walter Kaspers tankar om hur han gör åtskillnad mellan Gud och oss människor: när Gud är relationell, ”väljer vi människorna bara att vara det och relationer är väsentliga bara för personens fullständiga självförverkligande; en människa är och förblir en människa även om hon själviskt stänger sig själv ute från relationer med andra”. Soskice fortsätter att vi är relationella varelser och om detta inte är uppenbart för oss visar det bara hur mycket vi är offer för denna den mest försåtliga av alla moderna myter, myten om självkonstituerande subjektet som finns i så mycket moderna tänkande. Hon säger att denna atomistiska relationslösa orsak som har varit föremål för övertygande filosofiska kritiken. Wittgenstein visade att den var epistemologiskt utsliten, Charles Taylor och Alison Jagger visade att det var moraliskt och politiskt bankrutt och dessutom sexistisk. Focault visade att den var socialvetenskapligt nonsens och Lagan och Irigaray presenterade den som psykologiskt sjuklig. Denna oberoende människan är chanslös, eftersom mänskligt vetande och mänskligt varande inte bara kan vara icke- självkonstituerande.
Under perioden från 1500- talet till 1900- talet, efter Lacan egots era, bekräftande av Gud som treenig har gång efter gång utmanats av deistiskt, rationalistiskt och empiristiskt inriktade teologer. Soskice påstor att den populära bilden av Gud i troende kristnas sinne är deistisk eller unitarisk, där Guden är En och han har budbäraren Jesus som sändes för att göra vår liv bättre.
Inom den feministiska kritiska teorin sekulära teoretiker har den uppfattningen att Gud inte har varit mycket bra för kvinnor. Men Soskice hävdar att den Gud som kan uppfinnas i deras texter är en birollsinnehavare som endast uppträder som en förevändning för mänsklighetens och mannens auktoritet. Den som genom förnekandet av den andre, den externa världen och sin egen kroppslighet, talar för Gud och med Guds auktoritet. Den rationella människa som tittar på saker från Guds perspektiv avskärmar sig själv från den andres, men det finns aldrig några verkliga andra. Enligt Soskice skulle teologer påstå att den Gud som har beskrivits ovan är filosofisk fiktion som har skapats av män för människans syften (causa sui) och inte den kristna Guden och inte heller Jesu Kristi Gud. Filosofins Gud är en binitet där den andra personen inte är Jesus utan Mannen själv, den överordnande parten som skapar sin Gud som ett annat jag som han kan relatera till. I denna kultur det Ena alltså här Mannen betraktar den andre som han har skapat dvs. Gud har skapats av Mannen till Mannens avbild, i enlighet med förnuftets ordning.
Därför att filosofins Gud som har skapats av män för människans syften är det skäl varför som Heidegger hävdar, det är fråga om avgud inför vilken vi kan varken be eller dansa. Kristna känner inte denna” causa sui Gud” utan den Gud som uppenbarar som den givna gåvan.
Soskice konstaterar att den kristna läran om treenigheten har alltid varit en utmaning för det Enas filosofer både i deras antika och moderna versioner. Hon hänvisar till kappadokierna som har tänkt att namnet Fader inte visar något slags gudomlig ousia utan bara relationen till Sonen, i kärnan är begreppet ”kommer att bli besläktad”. Det betyder att alla mest pålitliga och statiska gudomliga titlar verkligen relationella så som Fader och Son. Relationen betyder att i stället att kalla Gud ”oskapad skapare” kan man hänvisa relationen med begreppen skapat och avlagt. Soskice sammanfattar att den trinitariska teorins Gud inte kan dissekeras, betraktas som ting, inskränkas eller kontrolleras utan är fullkomligt närvarande för oss som helt och hållet Annan.
Treenighetslärans Guds annanhet och närhet, det kända och okända är begreppen med vilka man kan känna närhet till judendomen. Det förvånar inte Soskice att något av det just nu mest fruktbara tänkandet om en Gud som relaterar i och genom differens kan komma från en jude som heter Levinas.
Enligt treenighetsläran Gud definierar sig själv som Annan, det är genom att ”Finnas för Andra”, vara relaterad/besläktad, som Gud är En.
Sockice avslutar med att treenighetsläran säger oss ingenting om hur män och kvinnor borde relatera till varandra som hankon och honkön. Den säger inte att alla män borde vara som Fadern och att alla kvinnor skall ha en feminiserad Ande som förebild. Läran säger ingenting om konsskilad, men den låter oss få en skymt av vad en sådan skillnad verkligen kan vara. Att vara till fullo är att vara besläktad i skillnad och hon tycker att det säger oss en hel del.
säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Soskice betraktar den moderna teologins texter om treenigheten och anser att modernisterna behöver treenighetsläran bara för att lära oss hur man kan vara relationella varelser. Hon kallar detta som en sorts utilitaristisk apologetik därför att ”läran betyder inte så mycket längre, men den är åtminstone socialt användbart”. Då kan man fråga, vad lär vi oss av treenigheten om mänskliga relationella erfarenheter? Soskice är förvånad av att några teologer gör sådana frågor och betonar att hon använder ordet relationell inom treenigheten bara ”ett formellt sätt”.
Soskice kommenterar modern teolog, Walter Kaspers tankar om hur han gör åtskillnad mellan Gud och oss människor: när Gud är relationell, ”väljer vi människorna bara att vara det och relationer är väsentliga bara för personens fullständiga självförverkligande; en människa är och förblir en människa även om hon själviskt stänger sig själv ute från relationer med andra”. Soskice fortsätter att vi är relationella varelser och om detta inte är uppenbart för oss visar det bara hur mycket vi är offer för denna den mest försåtliga av alla moderna myter, myten om självkonstituerande subjektet som finns i så mycket moderna tänkande. Hon säger att denna atomistiska relationslösa orsak som har varit föremål för övertygande filosofiska kritiken. Wittgenstein visade att den var epistemologiskt utsliten, Charles Taylor och Alison Jagger visade att det var moraliskt och politiskt bankrutt och dessutom sexistisk. Focault visade att den var socialvetenskapligt nonsens och Lagan och Irigaray presenterade den som psykologiskt sjuklig. Denna oberoende människan är chanslös, eftersom mänskligt vetande och mänskligt varande inte bara kan vara icke- självkonstituerande.
Under perioden från 1500- talet till 1900- talet, efter Lacan egots era, bekräftande av Gud som treenig har gång efter gång utmanats av deistiskt, rationalistiskt och empiristiskt inriktade teologer. Soskice påstor att den populära bilden av Gud i troende kristnas sinne är deistisk eller unitarisk, där Guden är En och han har budbäraren Jesus som sändes för att göra vår liv bättre.
Inom den feministiska kritiska teorin sekulära teoretiker har den uppfattningen att Gud inte har varit mycket bra för kvinnor. Men Soskice hävdar att den Gud som kan uppfinnas i deras texter är en birollsinnehavare som endast uppträder som en förevändning för mänsklighetens och mannens auktoritet. Den som genom förnekandet av den andre, den externa världen och sin egen kroppslighet, talar för Gud och med Guds auktoritet. Den rationella människa som tittar på saker från Guds perspektiv avskärmar sig själv från den andres, men det finns aldrig några verkliga andra. Enligt Soskice skulle teologer påstå att den Gud som har beskrivits ovan är filosofisk fiktion som har skapats av män för människans syften (causa sui) och inte den kristna Guden och inte heller Jesu Kristi Gud. Filosofins Gud är en binitet där den andra personen inte är Jesus utan Mannen själv, den överordnande parten som skapar sin Gud som ett annat jag som han kan relatera till. I denna kultur det Ena alltså här Mannen betraktar den andre som han har skapat dvs. Gud har skapats av Mannen till Mannens avbild, i enlighet med förnuftets ordning.
Därför att filosofins Gud som har skapats av män för människans syften är det skäl varför som Heidegger hävdar, det är fråga om avgud inför vilken vi kan varken be eller dansa. Kristna känner inte denna” causa sui Gud” utan den Gud som uppenbarar som den givna gåvan.
Soskice konstaterar att den kristna läran om treenigheten har alltid varit en utmaning för det Enas filosofer både i deras antika och moderna versioner. Hon hänvisar till kappadokierna som har tänkt att namnet Fader inte visar något slags gudomlig ousia utan bara relationen till Sonen, i kärnan är begreppet ”kommer att bli besläktad”. Det betyder att alla mest pålitliga och statiska gudomliga titlar verkligen relationella så som Fader och Son. Relationen betyder att i stället att kalla Gud ”oskapad skapare” kan man hänvisa relationen med begreppen skapat och avlagt. Soskice sammanfattar att den trinitariska teorins Gud inte kan dissekeras, betraktas som ting, inskränkas eller kontrolleras utan är fullkomligt närvarande för oss som helt och hållet Annan.
Treenighetslärans Guds annanhet och närhet, det kända och okända är begreppen med vilka man kan känna närhet till judendomen. Det förvånar inte Soskice att något av det just nu mest fruktbara tänkandet om en Gud som relaterar i och genom differens kan komma från en jude som heter Levinas.
Enligt treenighetsläran Gud definierar sig själv som Annan, det är genom att ”Finnas för Andra”, vara relaterad/besläktad, som Gud är En.
Sockice avslutar med att treenighetsläran säger oss ingenting om hur män och kvinnor borde relatera till varandra som hankon och honkön. Den säger inte att alla män borde vara som Fadern och att alla kvinnor skall ha en feminiserad Ande som förebild. Läran säger ingenting om konsskilad, men den låter oss få en skymt av vad en sådan skillnad verkligen kan vara. Att vara till fullo är att vara besläktad i skillnad och hon tycker att det säger oss en hel del.
säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
sunnuntai 21. maaliskuuta 2010
Blogg 6. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Jag skall fortsätta granskningen av Soskice skrivelse ”Treenigeheten och den feminina andre”.
Soskice säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Jag skall fortsätta granskningen av Soskice skrivelse ”Treenigeheten och den feminina andre”.
Soskice säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
sunnuntai 14. maaliskuuta 2010
Blogg 5. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Blogg 5. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
I föregående bloggar har jag betraktat postmodern teologins område, dess olika uttrycksformer, dess relation till modern teologi och dess verkan på kyrkan och ganska omfattande gränsdragningar mellan å ena sidan religion och tro och å andra sidan vetenskapen. Granskningen har pågått på ganska hög abstraktionsnivå.
Nu är det tid att komma ned och ta upp som ett exempel en enskild fråga och granska närmare det från en postmodernistens synvinkel. Frågan som betraktas har jag valt den mest centrala frågan av kristendom, treenigheten. I denna blogg jag skall föreställa inledningen till Janet Martin Soskices tänkande om treenigheten och ”den feminina andre”. Men före detta, en kort kommentar till Patriks kommentar om min blogg 3.
Patrik skrev.
Teologi är ett vetenskap som undersöker tal om Gud, Dvs människans respons till Gud. Det som du uppfattas som en sammanblandning av religion och teologi beror på det enkla faktum att det inte går att undersöka detta tal från någon neutral punkt utanför det. Därför måste även den som forskar ta ställning.
Kommentar var mycket intressant därför att dess beskrivning av vetenskapen och vetenskaplig forskning är helt olik jämfört med det som jag har lärt mig och använt. I själva verket ovan beskrivning kunde inte alls fylla de krav som förutsätts t.ex. i ekonomisk vetenskaplig forskning.
I varje fall Patriks kommentar gjorde det att jag gick genom på nytt ”vetenskapens filosofi”. Patriks beskrivning motsvarar s.k. fenomenologisk forskning. Det känns ytterst främmande för en idealistisk sanningssökare som jag, och jag tror att det är för svårt för mig att anse ovan som en riktig vetenskaplig forskning, i alla fall i dag.
Om treenigheten och det feminina, inledningen.
Soskice börjar med att den feminina andre irriterar feminister och hänvisar till Simone de Beauvoirs i ”Det andra könet” framställda frågan ”Finns det ens kvinnor”? För Beauvoir mannen är normen och kvinnan mannens andre och att Han är subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre, icke mannen, definierad av män.
Soskice summerar Saiving Goldsteins och Kate Millets insikter till att filosofins och teologins texter är könsbestämda generaliseringar om de manliga existentiella villkoren. Detta är fallet inte enbart när texterna uttrycker nedslående åsikter om kvinnor, utan också när de är till synes neutrala dvs. när de i teorin talar för alla.
Soskice konstaterar att treenighetsläran utvecklades av kristna, inte för att förkasta sin judiska börd utan för att förklara hur de kunde hävda sin kontinuitet med den. Trinitariskt språk har utvecklats för särskilda syften. I treenighetsläran ”vi talar om ende Gudens treenighet vilket med lätthet förefaller vara triteism”. Walter Kasper skriver med stor försiktighet och precision om Guds absoluta enighet trots distinktionen mellan personerna och den absoluta jämlikheten mellan dessa personer trots den andra personens beroende av den första och den tredje av den första och andra och så vidare. Soskice fortsätter att för många människor i kyrkbänkarna, och inte bara för dem, låter detta ”trots – att – språk” lite så som Georg Orwells Djurfarmen, där alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.
På senaste tiden har förekommit en omfattande feministisk kritik av klassiska formuleringar av treenighetsläran. Kritiken varierar från förkastande av en tremannaklubb till kritik av hur Fadern trots enorma ansträngningar alltid tycks få en överordnad status gentemot de andra två personerna. Den heliga Anden är alltid trea. Hon tycker att treenigheten framstår alltjämt som hierarkisk och som manlig och att manligheten tycks vara inkorporerad i Guds evighet.
En tankegång har varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet. Det har funnits i den tidiga syriska utforma Anden som feminina genus i det semitiska språket. Ändå har dessa anmärkningar inte lyckats särskilt övertyga feminister. Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet.
I föregående bloggar har jag betraktat postmodern teologins område, dess olika uttrycksformer, dess relation till modern teologi och dess verkan på kyrkan och ganska omfattande gränsdragningar mellan å ena sidan religion och tro och å andra sidan vetenskapen. Granskningen har pågått på ganska hög abstraktionsnivå.
Nu är det tid att komma ned och ta upp som ett exempel en enskild fråga och granska närmare det från en postmodernistens synvinkel. Frågan som betraktas har jag valt den mest centrala frågan av kristendom, treenigheten. I denna blogg jag skall föreställa inledningen till Janet Martin Soskices tänkande om treenigheten och ”den feminina andre”. Men före detta, en kort kommentar till Patriks kommentar om min blogg 3.
Patrik skrev.
Teologi är ett vetenskap som undersöker tal om Gud, Dvs människans respons till Gud. Det som du uppfattas som en sammanblandning av religion och teologi beror på det enkla faktum att det inte går att undersöka detta tal från någon neutral punkt utanför det. Därför måste även den som forskar ta ställning.
Kommentar var mycket intressant därför att dess beskrivning av vetenskapen och vetenskaplig forskning är helt olik jämfört med det som jag har lärt mig och använt. I själva verket ovan beskrivning kunde inte alls fylla de krav som förutsätts t.ex. i ekonomisk vetenskaplig forskning.
I varje fall Patriks kommentar gjorde det att jag gick genom på nytt ”vetenskapens filosofi”. Patriks beskrivning motsvarar s.k. fenomenologisk forskning. Det känns ytterst främmande för en idealistisk sanningssökare som jag, och jag tror att det är för svårt för mig att anse ovan som en riktig vetenskaplig forskning, i alla fall i dag.
Om treenigheten och det feminina, inledningen.
Soskice börjar med att den feminina andre irriterar feminister och hänvisar till Simone de Beauvoirs i ”Det andra könet” framställda frågan ”Finns det ens kvinnor”? För Beauvoir mannen är normen och kvinnan mannens andre och att Han är subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre, icke mannen, definierad av män.
Soskice summerar Saiving Goldsteins och Kate Millets insikter till att filosofins och teologins texter är könsbestämda generaliseringar om de manliga existentiella villkoren. Detta är fallet inte enbart när texterna uttrycker nedslående åsikter om kvinnor, utan också när de är till synes neutrala dvs. när de i teorin talar för alla.
Soskice konstaterar att treenighetsläran utvecklades av kristna, inte för att förkasta sin judiska börd utan för att förklara hur de kunde hävda sin kontinuitet med den. Trinitariskt språk har utvecklats för särskilda syften. I treenighetsläran ”vi talar om ende Gudens treenighet vilket med lätthet förefaller vara triteism”. Walter Kasper skriver med stor försiktighet och precision om Guds absoluta enighet trots distinktionen mellan personerna och den absoluta jämlikheten mellan dessa personer trots den andra personens beroende av den första och den tredje av den första och andra och så vidare. Soskice fortsätter att för många människor i kyrkbänkarna, och inte bara för dem, låter detta ”trots – att – språk” lite så som Georg Orwells Djurfarmen, där alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.
På senaste tiden har förekommit en omfattande feministisk kritik av klassiska formuleringar av treenighetsläran. Kritiken varierar från förkastande av en tremannaklubb till kritik av hur Fadern trots enorma ansträngningar alltid tycks få en överordnad status gentemot de andra två personerna. Den heliga Anden är alltid trea. Hon tycker att treenigheten framstår alltjämt som hierarkisk och som manlig och att manligheten tycks vara inkorporerad i Guds evighet.
En tankegång har varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet. Det har funnits i den tidiga syriska utforma Anden som feminina genus i det semitiska språket. Ändå har dessa anmärkningar inte lyckats särskilt övertyga feminister. Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet.
sunnuntai 7. maaliskuuta 2010
Blogg 4. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Jag fortsätter med Svenungssons tankar, när hon talar att forskarna skulle ”inta Guds perspektiv” och som jag lite undrade i blogg 3. Nå, Svenungsson fortsätter att intagande Guds perspektiv är något som antikens och medeltidens teologer ”såg med betydligt större klarhet än modernitetens tänkare”. Hon fortsätter med en mycket intressant synpunkt att det innehåller i postmoderna teologiska tänkandet man går tillbaka och låter inspireras av ovan nämnda teologer och teologier den paulinska insikten att vad man med mänskligt förnuft kan se är bara en ”gåtfull spegelbild av Guds outgrundliga verklighet”.
När jag började med Taylors tankar som några forskare tycke representera postmodern teologi som det renaste from, tänkte jag att Taylor kanske representerar i själva verket den andra yttersta ändan av postomodern teologis område. Nu tycker jag att här ovan har vi hamnat till den andra ändan av postmodern teologins omfattande området. Och den här ändan tycks vara så mycket mera det som vi har hit tills lärt känna.
Men jag skall fortsätta ännu med Svenungssons tankar, därför att vi här närmar den feministiska teologins synpunkt om treenigheten. Och det är först och främst den helt olika synpunkt till treenighetsfrågan som vi får lov att vänta. Inledningsvis leder Svenungsson oss till saken så här, ”En annan viktig ingrediens är ett tydligare intresse för den andra (hänvisar till kvinnor) människan, en medvetenhet om att teologin inte bara under moderniteten utan under hela dess historia tenderat att ignorera Jesu viktiga ord ”vad har ni gjort mot en av dessa mina minsta har ni också gjort mot mig” och Svenungsson tänker att det har sket genom att värdera vuxna högre än barn, män högre än kvinnor, vita högre än svarta etc”. Postmodern teologi har sålunda strävan att ge röst åt alla dem som aldrig har fått någon röst i historien.
Jag har i förgående bloggar betraktat frågan om å ena sidan tro och religion å andra sidan teologiska vetenskapen och deras relation och olikheter. Alltså kort sagt tro och vetenskap.
Före ovan nämnda kvinnliga synvinkel till treenigheten, tycks det vara skäl att efter tro och vetenskapen också ta ett kort ställningstagande till postmodern teologi och kyrkan. Det finns mycket olika ställningstagande till saken. Ganska ofta stöter man på sådana tankegångar att postmodern teologi menar ett hot mot kyrkan. Det tycks att postmodern teologi är alltför relativ och representerar alltför ny tänkande. Postmodern teologis belackare tycks tänka att alternativet till att inte ha alla svar betyder att man har inte svar alls. Då tänks att detta inte passar till kristendomen där man har blivit van vid tanken att Jesus är vägen, sanningen och livet. Det är ändå rimligt att ta upp också sådana tankar som tycker att saken alldeles tvärtom och ser i postmoderna tänkanden en ny möjlighet för kyrkan och uppmanar kyrkan använda denna möjlighet.
Så som representerades som den andra ändan av postmodern teologi vänder åter till förmoderna kristendomen, som i högre grad präglades en hermeneutisk grundinställning där den säkra absoluta teologin inte var kännetecknande i denna förmoderna teologi. Istället hade man insikten att Gud alltid befinner sig bortom den mänskliga horisonten som någon radikal olikhet. Det tänks att tidiga kyrkan lyckades förena den positiva och negativa teologin i ett dialektiskt förhållande och därmed hindrar teologin att falla ut i en total tystnad, som hävdar att man inte alls kan tala om Gud. Här tycks vara en tämligen stor samstämmighet mellan fornkyrklig mystisk teologi och postmodern teologi.
På grund av de tankar som jag har föreställt om tron/religion och vetenskap i föregående bloggar kan tänkas att mina tankar är mera lika med modern än postmodern teologins. På så sätt kan man säja, men det kanske är inte hela sanningen. Jag förstår att teologer forskar bibeln, det kan vara mycket intressant, men ”sanningar” så som har tidigare hävdats om Gud är inte mycket värd. Det kan också vara mycket intressant att forska kyrkofädernas tankar och kanske jämföra dem. Man kan även göra verkliga vetenskapliga t.ex. jämförande forskningar men faktiska sanningar t.ex. om Gud förstås inte kan finnas.
lauantai 6. maaliskuuta 2010
Blogg 3. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
I blogg 2 ja skrev bl.a.
Om vi avgår det som Svenungsson och David Tracy som hon visar och lånar, är det naturligt att fråga, hur och vad kan vi göra så att ”låta Gud göra sig hörd på sina egna villkor”. Svenungsson säjer ”kanske genom att vara mindre tvärsäkra på att våra egna bibeltolkningar och teologiska ut läggningar är tidlösa och slutgiltiga – att hävda något sådant vore ju att inta Guds perspektiv.
Om vi analyserar ovan sats kan vi se osäkerhet om vad man då skulle eller inte skulle göra och å andra sidan stora ord när hon talar om att ”inta Guds perspektiv”! Vad får vi om ovan satser? Jag tror att jag får ganska lite eller ingenting. Vad är fel från vetenskapens(teologi) synpunkt och vad är problemet om forskaren ändar till vissa slutsatser i sin forskning. Ingenting om forskningen fyller de vetenskapliga krav som allmänt ställs till vetenskaplig forskningen. Helt annan sak är att all forskning och dess utgångsregel och postulat är och måste vara öppet till kritiken, och jag tänker att det betyder ingenting från sanningens synpunk om vi är modernister, postmodernister eller vilka som helst, därför att det beror på saken (här om Gud), att vi kan aldrig riktigt veta och övertyga vad är ”rätta ” sanningen och om vi avsiktslöst skulle ha träffat sanningen, vi kan inte veta att det är faktiskt sanningen. Vetenskaplig forskning grundar alltid till vissa förutsättningar,
begränsningar och postulat och om forskningen är gjort vetenskapligt, forskiningens godhet eller dålighet avgörs med grundbegränsningarnas och postulats kvalitet, sanningsenlighet och användbarhet.
Nästan varje gång när jag läser texter av postmodern teologi och teologi nästan allmänhet, jag kan inte undvika tanken att hur kan det vara så svårt att segregera vetenskap och religion. På samma satser talas saker om teologiskt och religiöst sätt och sakerna blandas helt och hållet och går i oordning, om man inte kan skilja olika synpunk som de fordrar. Om vi talar om Gud, kan vi forska vad de säjs i bibeln om Gud och lite mer noggrant vad det säjs om Gud i GT och vad säjs i NT. Det är mycket intressant att forska GTs Gud och jämföra med NTs Gud, men man kan inte få vetenskapligt valid kunskap om Gud från GT och inte heller från NT. Man kunde göra det om man kan anta att varje ord i bibeln innehåller den absoluta, eviga sanningen om Gud och Guds gärningar. Men från rent vetenskapligt synpunkt problemet är då i antagandet som vi har gjort. Hur kan vi vetenskapligt hållbart bevisa att antagandet är rätt d.v.s. att bibeln innehåller Guds ord, som innehåller den absoluta och eviga sanningen. ”Tyvärr” kan vi inte bevisa det men tro på det vi kan. Om vi bygger på tron frågan är om religion inte vetenskap. Saken kan vara ändå mycket intressant att forska ändå. Särskilt om vi tänker de två så olika beskrivningarna om Gud och Guds gärningar som man har i dessa två testamentet.
Om vi avgår det som Svenungsson och David Tracy som hon visar och lånar, är det naturligt att fråga, hur och vad kan vi göra så att ”låta Gud göra sig hörd på sina egna villkor”. Svenungsson säjer ”kanske genom att vara mindre tvärsäkra på att våra egna bibeltolkningar och teologiska ut läggningar är tidlösa och slutgiltiga – att hävda något sådant vore ju att inta Guds perspektiv.
Om vi analyserar ovan sats kan vi se osäkerhet om vad man då skulle eller inte skulle göra och å andra sidan stora ord när hon talar om att ”inta Guds perspektiv”! Vad får vi om ovan satser? Jag tror att jag får ganska lite eller ingenting. Vad är fel från vetenskapens(teologi) synpunkt och vad är problemet om forskaren ändar till vissa slutsatser i sin forskning. Ingenting om forskningen fyller de vetenskapliga krav som allmänt ställs till vetenskaplig forskningen. Helt annan sak är att all forskning och dess utgångsregel och postulat är och måste vara öppet till kritiken, och jag tänker att det betyder ingenting från sanningens synpunk om vi är modernister, postmodernister eller vilka som helst, därför att det beror på saken (här om Gud), att vi kan aldrig riktigt veta och övertyga vad är ”rätta ” sanningen och om vi avsiktslöst skulle ha träffat sanningen, vi kan inte veta att det är faktiskt sanningen. Vetenskaplig forskning grundar alltid till vissa förutsättningar,
begränsningar och postulat och om forskningen är gjort vetenskapligt, forskiningens godhet eller dålighet avgörs med grundbegränsningarnas och postulats kvalitet, sanningsenlighet och användbarhet.
Nästan varje gång när jag läser texter av postmodern teologi och teologi nästan allmänhet, jag kan inte undvika tanken att hur kan det vara så svårt att segregera vetenskap och religion. På samma satser talas saker om teologiskt och religiöst sätt och sakerna blandas helt och hållet och går i oordning, om man inte kan skilja olika synpunk som de fordrar. Om vi talar om Gud, kan vi forska vad de säjs i bibeln om Gud och lite mer noggrant vad det säjs om Gud i GT och vad säjs i NT. Det är mycket intressant att forska GTs Gud och jämföra med NTs Gud, men man kan inte få vetenskapligt valid kunskap om Gud från GT och inte heller från NT. Man kunde göra det om man kan anta att varje ord i bibeln innehåller den absoluta, eviga sanningen om Gud och Guds gärningar. Men från rent vetenskapligt synpunkt problemet är då i antagandet som vi har gjort. Hur kan vi vetenskapligt hållbart bevisa att antagandet är rätt d.v.s. att bibeln innehåller Guds ord, som innehåller den absoluta och eviga sanningen. ”Tyvärr” kan vi inte bevisa det men tro på det vi kan. Om vi bygger på tron frågan är om religion inte vetenskap. Saken kan vara ändå mycket intressant att forska ändå. Särskilt om vi tänker de två så olika beskrivningarna om Gud och Guds gärningar som man har i dessa två testamentet.
Blogg 2. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
I blogg 1 representerades amerikanska forskarens, Taylors teser, som TD Ansell tyckte vara rent typiska i postmodern teologi. Jag undrar, hur kan det vara så typiskt, när i läroböcker och olika artiklar ges många helt olika bilder om postmodern teologi. Kan det vara så att ovan uttalandet innehåller en vis förhands attityd till postmodern teologin. Det finns nämligen också forskare vilkas uppfattningar om postmoden teologi formar en fullkomlig motsats till ovan nämnda Taylors teser.
Jayne Svenungsson representerar andra ändan i postmodern teologi och refererar och lånar David Tracys tankar att moderna övertro av (med hänvisningen till modern teologi) förnuft har ofta fått bestämma gränserna om vad man har kunnat säja om Gud. Gud har gjorts till fånge i en rad olika ”ismer” till priset av att man har förlorat kontakten med den levande Guden. Till Svenungsson beskriver postmodern teologi på mycket enkelt sätt ”postmodern teologi kan bäst beskrivas som försök att bryta sig ur detta dilemma och låta Gud göra sig hört på sina egna villkor”. Man kan fråga att räknar hon till postmodern teologi, alla forskningen som ifrågasätter den moderna västerländska tron på att människan eller det mänskliga förnuftet, är alltings mått.
Kanske jag förstår det fel, men jag kan inte undvika tanken, från ovan och läroböckernas infosnutts, att nästan alla de uttalanden och forskningarna som kastar tvivel över modernitets, på förnuftet grundade forskningar, är postmodern tänkande. Visst måste den vara post modern i den meningen att de kommer efter modernismen, men här menas inte saken tidsmässigt. Det är kanske självklart att frågan är om innehållet och resultat som man i forskningar kommer. Säkert finns det också annorlunda teologi än modern och postmodern?
Det känns att de forskare som inte godkänner modern teologis tankegångar gör sina yttersta att bevisa postmodern teologi som sådan, att man måste ta det på alvar och försöker eliminera de tvivel som antagligen anknyter till dess vetenskaplighet.
Svenungsson till exempel skriver i Veckans gästblogg under rubriken ”Postmodern teologi- 60-talsvänsterns yttersta urspåring eller ”anything goes””. Hon konstaterar att begreppet postmodern har under fyrtio års tid skapat tvedräkt och upprörda känslor inom den intellektuella världen. Somliga har sett rött när de hört begreppet och sett det som 1960- talsvänsterns yttersta urspårning. Vänsterkantens tänkare har kopplat termen till 1980- tals nyliberala innebörd med tanken ”anything goes” dvs. du väljer din sanning, jag väljer min, och ingen kan göra anspråk på att något skulle vara mer sant än något annat på den evigt surrande marknaden. Amerikansk diskussionen på 1980- talet om postmodern teologi fick en stämpel att det var frågan om någonting sådant som förnekar tron på någon form av övergripande och bestående sanning. I sin artikel Svenungsson skriver att postmoderna tänkandet närmast går tillbaka och låter sig inspireras av äldre teologier liksom av paulinska insikten att vad vi med vårt mänskliga förnuft ser blott är en gåtful spegelbild av Guds outgrundliga verklighet.
Hon tillägger till postmodern teologi ett tydligare intresse för den andra människan, en medvetenhet om att teologin under dess hela historia har tenderat att ignorera Jesus viktiga ord”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta har ni också gjort mot mig” genom att värdera vuxna högre än barn, män högre än kvinnor, vita högre än svarta etc. Svenungsson sammanfattar att postmodern teologi är inte bara ett försök att låta Gud göra sig hörd som Gud på nytt, utan också en strävan att ge röst åt alla som aldrig har fått ha någon röst i historien.
Om vi avgår det som Svenungsson och David Tracy som hon visar och lånar, är det naturligt att fråga, hur och vad kan vi göra så att ”låta Gud göra sig hörd på sina egna villkor”. Svenungsson säjer ”kanske genom att vara mindre tvärsäkra på att våra egna bibeltolkningar och teologiska ut läggningar är tidlösa och slutgiltiga – att hävda något sådant vore ju att inta Guds perspektiv.
Om vi analyserar ovan sats kan vi se osäkerhet om vad man då skulle eller inte skulle göra och å andra sidan stora ord när hon talar om att inta Guds perspektiv! Vad får vi om ovan satser? Jag tror att jag får ganska lite eller ingenting. Vad är fel från vetenskapens(teologi) synpunkt och vad är problemet om forskaren ändar till vissa slutsatser i sin forskning. Ingenting om forskningen fyller de vetenskapliga krav som allmänt ställs till vetenskaplig forskningen. Helt annan sak är att all forskning och dess utgångsregel och postulat är och måste vara öppet till kritiken, och jag tänker att det betyder ingenting från sanningens synpunk om vi är modernister, postmodernister eller vilka som helst, därför att det beror på saken (här om Guds väsen), att vi kan aldrig riktigt veta och övertyga vad är ”rätta ” sanningen och om vi skulle ha träffat sanningen, vi kan inte veta att det är faktiskt sanning. Vetenskaplig forskning grundar alltid till vissa grundbegränsningar och postulat och om forskningen är gjort vetenskapligt, forskiningens godhet eller dålighet avgörs med grundbegränsningarnas och postulats kvalitet och sanningsenlighet.
Jayne Svenungsson representerar andra ändan i postmodern teologi och refererar och lånar David Tracys tankar att moderna övertro av (med hänvisningen till modern teologi) förnuft har ofta fått bestämma gränserna om vad man har kunnat säja om Gud. Gud har gjorts till fånge i en rad olika ”ismer” till priset av att man har förlorat kontakten med den levande Guden. Till Svenungsson beskriver postmodern teologi på mycket enkelt sätt ”postmodern teologi kan bäst beskrivas som försök att bryta sig ur detta dilemma och låta Gud göra sig hört på sina egna villkor”. Man kan fråga att räknar hon till postmodern teologi, alla forskningen som ifrågasätter den moderna västerländska tron på att människan eller det mänskliga förnuftet, är alltings mått.
Kanske jag förstår det fel, men jag kan inte undvika tanken, från ovan och läroböckernas infosnutts, att nästan alla de uttalanden och forskningarna som kastar tvivel över modernitets, på förnuftet grundade forskningar, är postmodern tänkande. Visst måste den vara post modern i den meningen att de kommer efter modernismen, men här menas inte saken tidsmässigt. Det är kanske självklart att frågan är om innehållet och resultat som man i forskningar kommer. Säkert finns det också annorlunda teologi än modern och postmodern?
Det känns att de forskare som inte godkänner modern teologis tankegångar gör sina yttersta att bevisa postmodern teologi som sådan, att man måste ta det på alvar och försöker eliminera de tvivel som antagligen anknyter till dess vetenskaplighet.
Svenungsson till exempel skriver i Veckans gästblogg under rubriken ”Postmodern teologi- 60-talsvänsterns yttersta urspåring eller ”anything goes””. Hon konstaterar att begreppet postmodern har under fyrtio års tid skapat tvedräkt och upprörda känslor inom den intellektuella världen. Somliga har sett rött när de hört begreppet och sett det som 1960- talsvänsterns yttersta urspårning. Vänsterkantens tänkare har kopplat termen till 1980- tals nyliberala innebörd med tanken ”anything goes” dvs. du väljer din sanning, jag väljer min, och ingen kan göra anspråk på att något skulle vara mer sant än något annat på den evigt surrande marknaden. Amerikansk diskussionen på 1980- talet om postmodern teologi fick en stämpel att det var frågan om någonting sådant som förnekar tron på någon form av övergripande och bestående sanning. I sin artikel Svenungsson skriver att postmoderna tänkandet närmast går tillbaka och låter sig inspireras av äldre teologier liksom av paulinska insikten att vad vi med vårt mänskliga förnuft ser blott är en gåtful spegelbild av Guds outgrundliga verklighet.
Hon tillägger till postmodern teologi ett tydligare intresse för den andra människan, en medvetenhet om att teologin under dess hela historia har tenderat att ignorera Jesus viktiga ord”vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta har ni också gjort mot mig” genom att värdera vuxna högre än barn, män högre än kvinnor, vita högre än svarta etc. Svenungsson sammanfattar att postmodern teologi är inte bara ett försök att låta Gud göra sig hörd som Gud på nytt, utan också en strävan att ge röst åt alla som aldrig har fått ha någon röst i historien.
Om vi avgår det som Svenungsson och David Tracy som hon visar och lånar, är det naturligt att fråga, hur och vad kan vi göra så att ”låta Gud göra sig hörd på sina egna villkor”. Svenungsson säjer ”kanske genom att vara mindre tvärsäkra på att våra egna bibeltolkningar och teologiska ut läggningar är tidlösa och slutgiltiga – att hävda något sådant vore ju att inta Guds perspektiv.
Om vi analyserar ovan sats kan vi se osäkerhet om vad man då skulle eller inte skulle göra och å andra sidan stora ord när hon talar om att inta Guds perspektiv! Vad får vi om ovan satser? Jag tror att jag får ganska lite eller ingenting. Vad är fel från vetenskapens(teologi) synpunkt och vad är problemet om forskaren ändar till vissa slutsatser i sin forskning. Ingenting om forskningen fyller de vetenskapliga krav som allmänt ställs till vetenskaplig forskningen. Helt annan sak är att all forskning och dess utgångsregel och postulat är och måste vara öppet till kritiken, och jag tänker att det betyder ingenting från sanningens synpunk om vi är modernister, postmodernister eller vilka som helst, därför att det beror på saken (här om Guds väsen), att vi kan aldrig riktigt veta och övertyga vad är ”rätta ” sanningen och om vi skulle ha träffat sanningen, vi kan inte veta att det är faktiskt sanning. Vetenskaplig forskning grundar alltid till vissa grundbegränsningar och postulat och om forskningen är gjort vetenskapligt, forskiningens godhet eller dålighet avgörs med grundbegränsningarnas och postulats kvalitet och sanningsenlighet.
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)
