Blogg 5. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
I föregående bloggar har jag betraktat postmodern teologins område, dess olika uttrycksformer, dess relation till modern teologi och dess verkan på kyrkan och ganska omfattande gränsdragningar mellan å ena sidan religion och tro och å andra sidan vetenskapen. Granskningen har pågått på ganska hög abstraktionsnivå.
Nu är det tid att komma ned och ta upp som ett exempel en enskild fråga och granska närmare det från en postmodernistens synvinkel. Frågan som betraktas har jag valt den mest centrala frågan av kristendom, treenigheten. I denna blogg jag skall föreställa inledningen till Janet Martin Soskices tänkande om treenigheten och ”den feminina andre”. Men före detta, en kort kommentar till Patriks kommentar om min blogg 3.
Patrik skrev.
Teologi är ett vetenskap som undersöker tal om Gud, Dvs människans respons till Gud. Det som du uppfattas som en sammanblandning av religion och teologi beror på det enkla faktum att det inte går att undersöka detta tal från någon neutral punkt utanför det. Därför måste även den som forskar ta ställning.
Kommentar var mycket intressant därför att dess beskrivning av vetenskapen och vetenskaplig forskning är helt olik jämfört med det som jag har lärt mig och använt. I själva verket ovan beskrivning kunde inte alls fylla de krav som förutsätts t.ex. i ekonomisk vetenskaplig forskning.
I varje fall Patriks kommentar gjorde det att jag gick genom på nytt ”vetenskapens filosofi”. Patriks beskrivning motsvarar s.k. fenomenologisk forskning. Det känns ytterst främmande för en idealistisk sanningssökare som jag, och jag tror att det är för svårt för mig att anse ovan som en riktig vetenskaplig forskning, i alla fall i dag.
Om treenigheten och det feminina, inledningen.
Soskice börjar med att den feminina andre irriterar feminister och hänvisar till Simone de Beauvoirs i ”Det andra könet” framställda frågan ”Finns det ens kvinnor”? För Beauvoir mannen är normen och kvinnan mannens andre och att Han är subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre, icke mannen, definierad av män.
Soskice summerar Saiving Goldsteins och Kate Millets insikter till att filosofins och teologins texter är könsbestämda generaliseringar om de manliga existentiella villkoren. Detta är fallet inte enbart när texterna uttrycker nedslående åsikter om kvinnor, utan också när de är till synes neutrala dvs. när de i teorin talar för alla.
Soskice konstaterar att treenighetsläran utvecklades av kristna, inte för att förkasta sin judiska börd utan för att förklara hur de kunde hävda sin kontinuitet med den. Trinitariskt språk har utvecklats för särskilda syften. I treenighetsläran ”vi talar om ende Gudens treenighet vilket med lätthet förefaller vara triteism”. Walter Kasper skriver med stor försiktighet och precision om Guds absoluta enighet trots distinktionen mellan personerna och den absoluta jämlikheten mellan dessa personer trots den andra personens beroende av den första och den tredje av den första och andra och så vidare. Soskice fortsätter att för många människor i kyrkbänkarna, och inte bara för dem, låter detta ”trots – att – språk” lite så som Georg Orwells Djurfarmen, där alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.
På senaste tiden har förekommit en omfattande feministisk kritik av klassiska formuleringar av treenighetsläran. Kritiken varierar från förkastande av en tremannaklubb till kritik av hur Fadern trots enorma ansträngningar alltid tycks få en överordnad status gentemot de andra två personerna. Den heliga Anden är alltid trea. Hon tycker att treenigheten framstår alltjämt som hierarkisk och som manlig och att manligheten tycks vara inkorporerad i Guds evighet.
En tankegång har varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet. Det har funnits i den tidiga syriska utforma Anden som feminina genus i det semitiska språket. Ändå har dessa anmärkningar inte lyckats särskilt övertyga feminister. Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet.
I föregående bloggar har jag betraktat postmodern teologins område, dess olika uttrycksformer, dess relation till modern teologi och dess verkan på kyrkan och ganska omfattande gränsdragningar mellan å ena sidan religion och tro och å andra sidan vetenskapen. Granskningen har pågått på ganska hög abstraktionsnivå.
Nu är det tid att komma ned och ta upp som ett exempel en enskild fråga och granska närmare det från en postmodernistens synvinkel. Frågan som betraktas har jag valt den mest centrala frågan av kristendom, treenigheten. I denna blogg jag skall föreställa inledningen till Janet Martin Soskices tänkande om treenigheten och ”den feminina andre”. Men före detta, en kort kommentar till Patriks kommentar om min blogg 3.
Patrik skrev.
Teologi är ett vetenskap som undersöker tal om Gud, Dvs människans respons till Gud. Det som du uppfattas som en sammanblandning av religion och teologi beror på det enkla faktum att det inte går att undersöka detta tal från någon neutral punkt utanför det. Därför måste även den som forskar ta ställning.
Kommentar var mycket intressant därför att dess beskrivning av vetenskapen och vetenskaplig forskning är helt olik jämfört med det som jag har lärt mig och använt. I själva verket ovan beskrivning kunde inte alls fylla de krav som förutsätts t.ex. i ekonomisk vetenskaplig forskning.
I varje fall Patriks kommentar gjorde det att jag gick genom på nytt ”vetenskapens filosofi”. Patriks beskrivning motsvarar s.k. fenomenologisk forskning. Det känns ytterst främmande för en idealistisk sanningssökare som jag, och jag tror att det är för svårt för mig att anse ovan som en riktig vetenskaplig forskning, i alla fall i dag.
Om treenigheten och det feminina, inledningen.
Soskice börjar med att den feminina andre irriterar feminister och hänvisar till Simone de Beauvoirs i ”Det andra könet” framställda frågan ”Finns det ens kvinnor”? För Beauvoir mannen är normen och kvinnan mannens andre och att Han är subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre, icke mannen, definierad av män.
Soskice summerar Saiving Goldsteins och Kate Millets insikter till att filosofins och teologins texter är könsbestämda generaliseringar om de manliga existentiella villkoren. Detta är fallet inte enbart när texterna uttrycker nedslående åsikter om kvinnor, utan också när de är till synes neutrala dvs. när de i teorin talar för alla.
Soskice konstaterar att treenighetsläran utvecklades av kristna, inte för att förkasta sin judiska börd utan för att förklara hur de kunde hävda sin kontinuitet med den. Trinitariskt språk har utvecklats för särskilda syften. I treenighetsläran ”vi talar om ende Gudens treenighet vilket med lätthet förefaller vara triteism”. Walter Kasper skriver med stor försiktighet och precision om Guds absoluta enighet trots distinktionen mellan personerna och den absoluta jämlikheten mellan dessa personer trots den andra personens beroende av den första och den tredje av den första och andra och så vidare. Soskice fortsätter att för många människor i kyrkbänkarna, och inte bara för dem, låter detta ”trots – att – språk” lite så som Georg Orwells Djurfarmen, där alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.
På senaste tiden har förekommit en omfattande feministisk kritik av klassiska formuleringar av treenighetsläran. Kritiken varierar från förkastande av en tremannaklubb till kritik av hur Fadern trots enorma ansträngningar alltid tycks få en överordnad status gentemot de andra två personerna. Den heliga Anden är alltid trea. Hon tycker att treenigheten framstår alltjämt som hierarkisk och som manlig och att manligheten tycks vara inkorporerad i Guds evighet.
En tankegång har varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet. Det har funnits i den tidiga syriska utforma Anden som feminina genus i det semitiska språket. Ändå har dessa anmärkningar inte lyckats särskilt övertyga feminister. Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet.
En av de viktiga poängerna i denna kurs är att visa hur den förändring av synen på vad som är vetenskapligt som har skett och sker i hela det vetenskapliga samfundet har för betydelse för teologin. När du säger att min syn på vetenskap inte motsvara det du tidigare lärt dig bekräftar du alltså att denna förändring ägt rum. Det är det som är själva poängen.
VastaaPoistaÄven om jag har en tidigare ekonomisk-vetenskaplig bakgrund och dessutom har arbetat på en teknik betonad bransch (IT) under 10 år, tror jag att jag börjar förstå Patriks poäng. Vilket betyder dock inte att jag skulle förstå ens nära allting som skrivs inom området postmodern teologi och i synnerhet filosofi ;).
VastaaPoistaEn viktig skillnad mellan "teknokratiska" och "mjuka" vetenskaper som jag har lagt märke på redan nu, är att forskningen i det föregående baserar sig ofta på kvantitativa metoder medan i det senare området betoningen är på kvalitativa metoder. Jag har också märkt att vetenskaper, oberoende om det är fråga om ekonomiska eller teologiska vetenskaper, sätter omedvetet osynliga gränser mellan olika vetenskaper, även om tvärvetenskaplighet understöds i allmänna tal.
Liksom Juhani skrev även jag tycker att det är väldigt viktigt att söka efter sanningen. Men jag tror ändå att en perfekt sanning är en omöjlighet åtminstone vad gäller människornas ståndpunkter. Det bästa man kan göra är att söka, utvidga sin syn så småningom och lära sig nya saker. Och denna princip gäller både i universitetsvärlden och överhuvudtaget.
Att våga lära sig nya saker utanför sina egna gränser är lite samma sak som hur man hittar tron. Man måste kämpa och söka lite utanför sitt vanliga liv för att hitta någonting nytt och underbart.
Hej!
VastaaPoistaDu skriver: "och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet”
[Att skilja åt,] Det är viktigt att veta att den historiska första århundradets Ribi [det var hans titel] Yehoshua – Messias – från Nasaret var en människa som undervisade sina efterföljare att hålla direktiven i Torah – Skaparens Instruktionsmanual för mänskligheten. Han och hans efterföljare startade inte kyrkan och förespråkade inte dopet. Belägg på www.netzarim.co.il