Blogg 6. Om postmodern teologi av Juhani Heiskanen
Jag skall fortsätta granskningen av Soskice skrivelse ”Treenigeheten och den feminina andre”.
Soskice säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Jag skall fortsätta granskningen av Soskice skrivelse ”Treenigeheten och den feminina andre”.
Soskice säjer att när Gud, Fadern och Jesus, Sonen har allmänt tänkt vara män har en tankegång varit att sätta de förment kvinnliga dragen till Anden. Man kan lägga en tradition som betraktar Anden som den moderliga sidan av Gud såsom ruvande och vårdande och som den som skänker kyrkan nya medlemmar i dopet.
Soskice säjer att som vi alla vet att Gud inte är en man, lika klart är att Guds faderskap använts att upprätthålla mönster av manlig dominans inom äktenskapet, familjen, staten och kyrkan. Ett alternativ vore att i stället för Fadern, Sonen och den heliga Ande kunde man tala om Skapare, Uppehållare och Frälsare. Dessa begrepp passar bra till liturgiskt bruk därför att de beskriver vad Gud är för människor i frälsningsekonomin. Svaghet med sistnämnda är att de inte utrycker relationella innehållet och om det ömsesidiga relationella innehållet där detta tre i en. Därtill kan denna delning antyda att det är den första personen dvs. Gud som skapar, den andra, Sonen som uppehåller och den tredje, Anden som frälser fastan t.ex. skapelsen är ett verk av alla tre personer.
Föregående bloggar har jag skrivit, inspirerad av skriftelser av postmodern teologi, ganska mycket om vetenskap, tro och religion. Därför är det rimligt att ta med Soskices berättigad varning om att inte rensa bort stötande metaforer och städa berättelserna därför att de innehåller bibliska texternas historiskt betingande väsen. Hon menar, och jag tycker att här syns postmodern teologis tänkande, att man inte kan genom utrensningen uppnå en teologi som är vetenskaplig och fri från myter. Hon fortsätter att vetenskapliga eller till synes värderingsfria myter är farliga när deras tolkande och kulturella fördomar är dolda. Särskild den sista satsen är viktigt och jag är enig med henne om faran som innehåller i ovan beskrivna fall.
Soskice tänker att, även många stora trinitariska avhandlingar är bristfälliga inför detta gudomliga mysteriet, och att man kan inte få lösning av Athanasios eller Augustinus patristiska texter när de presenterar ett överflöd av modeller t.ex. ”Föreställ dig det så här, eller så här, eller så här…..”
Till slut presenterar hon en trinitarisk berättelse på grund av frälsningsekonomis språk med allt dess bekönade bildspråk om fortplantning och relationer. Hon avgår begreppet och namnet Fader, som Jesus nämner enligt synoptiska evangelier 170 gånger, men bara elva gånger i GT, där det aldrig används i bön. Hon tycker att Gud är Fadern bara för Jesus. Soskice lånar den franske filosofen Jean-Luc Marion som tänker att på korset dör Fader lika mycket som Sonen, därför att Fadern är lika med Sonen. Deras död och deras övergivenhet på korset ger plats åt en ny födelse, som är Andens sändning. Genom Anden det finns uppståndelse och därmed kyrkan föds till nytt liv. Denna trinitariska berättelse om frälsningsekonomin rör sig i båda riktningar; Fadern avlar Sonen; Anden utgår från Fadern och Sonen; Sonen är uppfostrad i Anden; och Fadern är Fadern i kraft av Sonen, därför att barnet gör någon till far. I denna framställning om Faderns ekonomi blir också Fadern född eller vi kan säja att Fadern blir Fadern i och med Sonen och i Anden. Här är treenighet i fullständig ömsesidighet, men ändå blir de tre personerna och inte en och samma.
Nu tar Soskice med den feministiska aspekten tydligare så här: den första personen som Oskapad Skapare avlar Sonen och Skaparen benämnas därför Fadern men vi kan lika gärna säga Moder och från dessa två utgår Anden. Då Sonen är den som gör Gud till Fader eller Moder med att vara son. Sonen föder Kyrkan i Anden med vattnet och blodet som strömmar från Jesus på korset. Anden är Herren och Livgivaren i vilken Sonen upphöjs i återuppståndet till liv.
Alltså berättelsens struktur är följande: Fadern – Sonen – Anden, Anden – Sonen – Fadern med att alla tre är i relation till varandra. Sista gången; den första person Oskapad Skapare avlar sonen och ger Anden, den andra som Son berättigar Gud till Fader och föder Kyrkan på korset och den Heliga, Herren och Livgivaren ger liv åt Kyrkan i världen. Alla deras verksamhet kan beskrivas i bildspråk mänskligt kvinnliga och mänskligt manliga.
Thomas av Aquino påstår att släktkapet är nyckel till treenigheten och Guds blivande är blivande släktskap; då kan inte Sonen vara Sonen vad Sonen är utom genom släktskapet till Fadern och Anden och motsvarande sätt Anden kan vara det hon är bara med släktskapet till Fadern och Sonen samt Faderns väsen födds av släktskapet med Sonen och Anden. Alltså Gud kallas inte Fader därför att han är vår fader utan därför att han är Fader till Sonen som vi kan be ”Vår Fader”. Detta släktskapet anse Soskice en bra bit på väg i rätt riktning för att korrigera den heliga Andens ställning som bland annat Elizabeth Johnsons tänker är en ”uppbyggligt tillbehör” till Faderns och Sonens självupptagna liv. Soskice konstaterar, att kanske det blir en tidpunkt då människorna inte bara behöver höra en ständig rationell framställning av Guds trinitariska liv, utan också kan vara mottagliga för den. Det hoppas jag också men med ovan tankegångar jag kan inte se att det kunde lyckas.
Tack Juhani för ditt intressanta resonemang kring treeninghetens relationella problematik. Det ökade min förståelse för de kulturella symbolernas genomslagskraft och hur mycket de styr både tanke och handling, speciellt om de är omedvetna.
VastaaPoista